Vi tvåbenta har börjat arbeta utanför hemmet igen. Svärfar är på benen, om så stappligt. Vad kan man förvänta sig, när man inte är 40 längre.
Skyggisarna är inte väldigt skygga längre, de busar med varandra, leker själva och samsas med Maja och övriga egna katter. Maja går ju inte ihop med Gumman, så turligt nog har vi plats att hålla dem isär utan att det blir trångt. Vi byter plats på dem då och då. Båda kan gå ut, på varsitt håll, trygga bakom nät.
”Skyggisarna” går också ut på balkongen, ut och in som de vill när det står öppet. Ingen envisas med att bara vara där, ingen vägrar komma in när det ska stängas. Så de känner inte att måste vara ute bara för att de föddes ute. Idag tassade MajaGräddnos och Thea ut sida vid sida. Stort, eftersom Maja har haft svårt med andra honor i sin närhet. De här tjejerna visar ju ingen aggression, de är vana att leva ihop med andra, så därför funkar det utmärkt. Enstaka morr och fräs hörs, men ingen slåss.
Alla kommer rusande vid det magiska ordet -godiiis! Alla tar för sig av det som bjuds, låter sig beröras och klappas då och då, när de väljer själva. Lycka! För dessa katter räknas av många som ”vilda” och ”omöjliga”. Märkligt sätt att resonera, när de bara råkat födas ute på grund av människans dumhet.
De har alla varit rumsrena från dag ett här, de bråkar inte eller förstör. De är nyfikna på oss och allt vi gör. Kommer att bli underbara missar för den som får lyckan att adoptera dem.
MajaGräddnos sover lugnt på klätterträdet
Thea och Tamaro softar i gillestugan
Thea kollar mattes temugg
Granit har intagit en av sofforna.
Maja visar grabbarna Tamaro och Granit att Snabeldraken inte är farlig
Granit sniffar på balkongen
Bomans Blog 