Att en utefödd, fd superskygg katt själv väljer att gå upp i knäet, lägga sig och be om att få gos och sen ligga kvar en lång stund är stort. Jättestort.
Att han litar så på mig värmer. Här får katterna välja nivån på närhet, så han har själv sökt sig till mig, inte tvärtom.
De kom till oss, uselt skick, med mask i magarna, skabb i öronen och frusna. Infångade av Agneta på HUKH från en koloni i ett fritidsområde. Vi fick 6 st jätteskygga katter till oss. Övriga kolonin, de som överlevde, spreds till andra jourhem. Alla infångningar, veterinärbesök och annat otäckt sköttes av föreningen, så jag bara fick vara ”den snälla”. Från början gömde de sig så snart jag öppnade dörren till dem. Då var det karantänskläder, rengöring före och efter besök hos dem, allt separerat från våra katter för att undvika smittspridning.
På bilden är de avmaskade, behandlade, vaccinerade, kastrerade och utsläppta från karantän. Då fick de eget rum med fönster mot gatan, dörren stängd in till oss men nära till ljuden, dofterna och annat från livet i ett hem. Här är de inte längre jätterädda för mig. De fick upp vikten, pälsarna blev bättre.
Sen kom nätdörren , så de kunde se oss, läskigt för dem men de var nyfikna.
Jag jobbade med att visa att jag inget ont ville, rörde dem med långa fjädrar, med en målarborste med långt skaft, i smyg när de åt eller fick gotter.
Alla utom Theo och Granit flyttade, vi adopterade de två. De andra är så klart inte glömda, vi får rapporter och har passat Tamara och Trissa när familjen varit på resa.
Nu bor här andra katter i jourhem, i väntan på sina egna hem. Och lär sig av våra katter att människor faktiskt går att lita på. Men vi glömmer inte de som passerat här. Aldrig!
Bomans Blog 