I händerna på en mördare

Barn i Sverige idag far illa pga ett märkligt rättssystem, eller rättskipning, tolkning av lagar istället för att följa lagstiftarens intention.

Aftonbladet har en serie artiklar där man talat med barn vars liv slagits sönder av en förälder, i de flesta fall en far, som mördat deras mor.

Om barnen alls får hjälp är det rent lotteri vilken kompetens hjälparen har.Mördaren kan från fängelset obstruera hela processen, hindra barn att träffa sin släkt, välja skola, gå till läkare och psykolog.

Skulle lätt kunna hindras av Soc om de gjorde vad de ska, dvs gjorde ett omhändertagande enligt LVU. Men de gör som de vill i frågan, de flesta distrikt vet inte om att de ska se till barnens bästa ens. De tror stenhårt på förälderns rätt till barnen fast lagen säger precis tvärtom”barnet har rätt till sina föräldrar, så länge det är för barnets bästa”.

Se barnens filmer och berättelser. Om du törs!

 

Fortsättning och slutsats efter granskningen: Aftonbladet idag, 6/1 2013

Måtte detta ske, snabbt!

Annonser

Minns ni Haddile?

Minns ni alla artiklar med krigsrubriker när mamman dök upp och ville ha tillbaka sitt barn som placerats i ett fosterhem i Sverige. Hon kunde ju”vara vem som helst”!

Nu har svar kommit, de som hela tiden sagt sig vara hennes föräldrar har bevisat det med DNA test.

Barnet har fransk medborgarskap, inte svenskt. Föräldrarna har, enligt svensk lag och enligt internationell lag , rätt att bara hämta sitt barn och åka hem.

Nu hojtar svensk media om hur hemskt det kommer att bli om de får ta hem sitt barn. Varför det?

Om ett svenskt barn omhändertagits i ett annat land, av vilken orsak som helst, hade det varit rubriker om  en katastrof om barnet inte GENAST förts över till de biologiska föräldrarna. Eller hur?

För i Sverige har föräldrar alltid rätt till sina barn, vad de än gjort sig skyldiga till. Vilket är helt lagvidrigt egentligen, för enligt lag har alla barn rätt till sina föräldrar, inte tvärtom. Med tillägget, om det är för barnets bästa.

Oavsett i vilken ålder barnet varit i, om det talat svenska eller ej.

Varför tror man att det är bäst för alla barn att växa upp just i Sverige? Utan sina föräldrar? Utan   att få  tillfälle att lära känna sin släkt? Sitt ursprung?

Är det verkligen för barnets bästa?

Eller ren egoism av fosterföräldrarna. Som kanske  lärt sig att älska just det här barnet men framför allt tjänar pengar på det.

 

Om just detta skriver Hanne Kjöller i DN i dag, skillnad på barn och barn