Hörni, här bor vi, Granit och jag, Theo, som inte var kastrerade när vi fångades in i fälla där i fritidsområdet.
Ingen vet, inte ens vi själva, hur många ungar vi blev pappor till.
Hur många av dem som dog, svalt och frös ihjäl. Eller dog efter skador från slagsmål om maten. För det var döda kattungar grannar reagerade på. Inte på oss vuxna, svultna och sjuka. Han som hade stugan där matade oss lite ibland, sen kunde han vara borta i några månader. Det var kallt och blött och otäckt och inget hus hade vi att gå in i. Ni fattar att vi inte hade det bra. Ingen ägde oss heller så när vi blev sjuka fick vi ingen hjälp. Han som bodde där ibland sa att vi inte var hans katter.
När vi fångats fick vi somna hos vetten och vaknade utan bollar. Tjejerna blev också opererade. Inga fler ungar!
Och våra öron blev rensade från skabb, vi fick vaccin och annan medicin. Och maskmedel så maskaran slutade äta upp den mat vi fick tag på. Och MAT. Bra mat, ofta, så vi slutade ha diarré och slutade hetsäta.
Alla våra kompisar, de som orkade överleva, har det bra idag. Vi har alla egna människor som tar hand om oss, städar, matar, kollar hälsa, gosar och leker med oss. Och kompisar har vi. För har man levt i en stor kattgrupp vill man inte vara ensam.
NorrtäljeKatthem har just nu en kampanj med lägre pris för kastrering. Passa på att märka och registrera din katt då också.
Nu ska jag lägga mig i husses mjuka säng och sova en stund, mätt i magen. Nöjd och glad. Frisk. Och omtyckt.
//Theo Boman, fs skyggis, numera tryggis.
Med på bilden är min ”brorsa” från kolonin, Granit
